I går på morgonen kl 05:00 när Angelica kom tillbaka från toaletten och berättade att slemproppen hade börjat lossna så fick hon ju inte den respons hon hade hoppats på från mig. Jag uppfattade inte riktigt vad det var hon sa men mumlade något om att ”jag ska inte gå upp än, jag är inte riktigt vaken” för att sen fortsätta med ”det kan ta lång tid”.
Under dagen i går började saker och ting ändå sjunka in hos mig och när Angelica fick en kraftig sammandragning i går kväll så blev allt på riktigt. Hur reagerade vi på sammandragningen undrar ni? Jo, jag stod och tittade på från andra sidan köket tills Angelica lyckades skrika ”hjälp mig”. Angelica i sin tur tog sig genom smärtan så som hon brukar; skrattandes och slutade att andas. Det här känns ju helt klart lovande.
Men vi tog oss i genom sammandragningen, började tillsammans andas så som vi lärt oss på profylaxkursen. Så bara vi är lite mer förberedda (vilket vi är nu), så kommer det här gå galant ska ni se.
/ Stefan
